En sladderjänta och en lymmel med dåligt påbrå?

”Själva roten och upphovet till det onda synes ha varit en tolvårig pojke från Gävle, lydande namnet Johan Johansson Grijs, som fört trolldomsraseriets smitta med sig till huvudstaden. »Gävlepojken», såsom han brukar benämnas i samtida rättegångshandlingar, var en illa känd lymmel med sällsynt dåligt påbrå. Hans mor hade nämligen nyss förut för trolldom, dubbelt hor och blodskam dömts till livets förlust, och troligtvis var det i anledning därav, som pojken skickats till släktingar i huvudstaden(…) Han satte också sina griller i ett par pigor i tjänst hos drabanten Myra, med vilka han jämt tisslade och tasslade. De och några andra sladderjäntor löpte sedan ikring och skrämde upp barnen i hela trakten med sitt skvaller. ”

ur Carl Grimbergs Svenska folkets underbara öden, Stockholm, 1922.

I citatet ovan demonstreras en logisk kullerbytta.

Enligt Grimberg är Johan är en tolvårig lymmel. Han kommer till Stockholm med en smitta, manipulerar och ljuger, helt på egen hand. Han anklagar oskyldiga kvinnor. Själv har han dåligt påbrå från sin häxa och hora till mor? Hur kan historikern skriva så motsägelsefullt, jo, förmodligen i ren berättarglädje?

Det är så kittlande med ondska, trolldom och djävulskap… i kombination med kvinnor, barn och pigor.

Barn och kvinnor som fnissar och sprider skvallret är en omhuldad framställning. Läsaren ser framför sig hur Johan och pigorna tisslar och tasslar.

Men när jag läser förhören med Johan ser jag inte alltid den här utagerande manipulatören. Det framgår ofta att pojken inte vill berätta, inte vill tala. Och att hans släkting, hökare Lind, tvingar honom till det. Och hur stallmästaren Getrop som bor i samma gård som Linds, går till rätten för att berätta om Johan.

Jag har läst många skildringar av just det första skedet, och det är faktiskt slående hur återkommande ord som ”oroade” och ”bekymrade” används om föräldrarna i församlingen. Samma ord de själva använde i sina böneskrifter till kungen.

När det ”vände”, när lögner avslöjades och vittnenas Blåkullaberättelser inte längre går hem hos (eller efterfrågas av) domarna. Då tycks det nästan som att barn och pigor blir ensamt ansvariga för hela härvan.

Johan och Lisbet, lymmeln och sladderjäntan, blir bärare av det som kyrka, domstol och församlingsborna tillsammans åstadkommit. Och Lisbet och Myras pigor får sen fortsätta att vara skvalleraktiga, illvilliga, högmodiga, högfärdiga etc, genom seklen.

Våren 2021 kommer romanen Brinn! ut på Norstedts förlag. Den handlar om Lisbet och de andra i kvarteren runt Katarina kyrka, om händelser som hon var inblandad i, de stockholmska häxprocesserna.

Läs ur Svenska folkets underbara öden av Carl Grimberg, utgiven i Stockholm 1922, som finns tillgänglig på nätet här.

lisbetac

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s