Rättegångarna har pågått i kämnärsrätten och dödsdomar har utfärdats av hovrätten. När den kungliga kommissonen, bestående av både andliga och värdsliga, tillträder sitt förordnande i juni 1676, utfärdar de ytterligare tre dödsdomar.

I september sker en vändning, nu skärps tonen i förhören med vittnena. När ett barnvittne, en stadsvaktsdotter, bryter samman resulterar det i att fler barn tar tillbaka sina vittnesmål. De erkänner att de ljugit och efter ytterligare en tid står det klart att domstolen nu vill straffa vittnena istället. Särskilt de pigor, som haft hand om att samordna barnens vittnesmål, och kanske tvingat andra att vittna.

Nu vill rätten döma Lisbet Carlsdotter som menederska. En av ledamöterna, Chronander, oroar sig över att Lisbet tidigare fått amnesti, ett löfte om att slippa straff. Han tycker dessutom att det kan se illa ut att döma vittnena, efter att först ha dömt de påstådda trollkvinnorna till döden. Det kommer att bli så tydligt, menar han, att domstolen i något av fallen måste ha gjort fel…

Erich Noraeus, Doktor Bromelius och Urban Hjärne är ledamöter som, på olika vis, bidrar till att processen tar en ny vändning. Viktigt, men förmodligen är deras misstro mot vittnena också sprungen ur att pigorna och barnen vågar anklaga mer inflytelserika personer. Personer som kan försvara sig bättre och har stöd av andra vittnen, som Stadskaptenskan Margareta Remmer. Han är gift med motsvarigheten till en polischef (även om Stadsvaktsstyrkan inte alls var jämförbar, med en poliskår).

Pigorna hamnar i kläm. Det är så många i församlingen som har varit med och jagat häxor, de vuxna församlingsborna, prästerna och klockaren. Det här är personer som när det ”vänder”, ser sig själva som förlorare i en strid. De uppmanar vittnena att stå på sig, att hålla fast vid sina ursprungliga berättelser och de anordnar i hemlighet nya vakstugor.

I protokollen framstår Urban Hjärne inte som så drivande, han reserverar sig knappt och är gärna med och dömer. En kvinna döms till att brännas levande, Hjärne tycker det vore bättre om hon nyps med glödande järn först, (så att hon ska vara avsvimmad på bålet). Han uttrycker visserligen tvivel men påpekar också att det är mer som lutar åt att fälla än att fria. Jag kan inte låta bli att undra, om han och de andra mindre vidskepliga domarna i rätten, egentligen alls trodde på trollkärringar? I skenet av en sådant antagande, blir avrättningarna en slags kompromiss som kostade många kvinnor livet.

Så läser jag Hjärnes utlåtande, det som fått honom att gå till historien som den som satte stopp för trolldomsraseriet i Sverige. Han resonerar kring vittnena, deras roll och deras agerande och gör dem därmed samtidigt till huvudansvariga för det som hänt.

Hr Wilhelm Julius Coyet, ordförande i Trolldomskommissionen, jurist och senare hovkansler (Bild nr 6, övre raden)

Mr Jacob Chronander, jurist, häradshövding på Gotland(ej bild)

D Olaus Bromell, läkare, botanist (ej bild)

Mr Christoper Bezelius, pastor i Tyska kyrkan, Stockholm (Bild nr 2, andra raden)

Mr Olaus Bergius, pastor i St Clara, Stockholm (Bild nr 1, övre raden)

Mr Carl Carolinus,  präst i St Maria kyrka (Bild nr 4, övre raden)

Mr Eric Noraeus, kaplan i Storkyrkan(ej bild)

Hr Ivar Leufstadius, kaplan i St Klara kyrka(ej bild)

Hr Olof Sparrman, kaplan i Riddarholmskyrkan (ej bild)

Hr Nils Kanterhjälm, assessor i Bergskollegium (ej bild)

Hr Olof Austrell, secreterare (ej bild)

D Urban Hjärne , doctor medicinae ( Bild nr 5, övre raden)

D Peder Bromeen, doctor medicinae (ej bild)

Våren 2021 kom romanen Brinn! ut på Norstedts förlag. Den handlar om Lisbet och de andra i kvarteren runt Katarina kyrka, om händelser som hon var inblandad i, de stockholmska häxprocesserna.