”Brinn! kan inte läsas på ett enda sätt, romanen är vildare än så. Vår tids konspirationsfantasier ryms också här, drömmen om att med ord styra världen, ”det sneda är ännu mera sant”. Men djupast är nog den stora vreden.”

Ulrika Milles recenserar Brinn! För SVT Kulturnyheterna.

”Romanen ”Brinn!” är ingen moral­itet eller nykter skildring av en mörk tid i huvudstadens historia. Den gör inte ens några försök att ”förstå” Lisbet. Möjligen ifrågasätts domstolens Urban Hjärne, som brukar lyftas fram som den rationelle upplysningsmannen i den här historien. Och absolut kan man i samtiden känna igen den sortens föräldrar som är beredda att skydda och tro på sina barn bortom sans och vett.Men romanen lutar snarare åt fascinerad partsinlaga, som de flesta andra fantasier kring notoriska massmördare. Det gör att ”Brinn!” får en suggestiv lyskraft som bara gör mörkret i människan desto mer skugglikt.”

Jonas Thente i Dagens Nyheter.

”Vi följer henne genom gatorna, förbi träruckel och stenpalats, till förhör, vakstugor och krogar. Vi ränner mellan Ryssbodarna, Katarina kyrka och anar Tre Kronor i horisonten, men vi har inte tid för de rika, vår historia är djupt förankrad i armodets Söder. Vi måste hitta trollkonorna! Berättelsen har en nerv, en brådska som speglas fint i sinnesstämningen, i språket, i de korta kapitlen. Klockarna klämtar, vi anländer i de sista skälvande dagarna, vi som läsare anar redan från början: snart ska allt vara försent.”

Valerie Kyeyune Backström i Expressen.

”Till skillnad från hennes tidigare romaner, som alla är förlagda i sin samtid, får vi dyka ner i ett århundrade som är nästintill obegripligt för oss moderna svenskar. Det finns också annat som skiljer ut Brinn!. I De skamlösa (2007) och The Agency (2011) skildras den andefattiga överklassen och det luxuösa filmfolket med ett språk som dryper av satir, här består rollbesättningen av gudfruktiga fattiglappar som tar Ordet på fanatiskt allvar.”

Carolina Thelin i Opulens

Tonträffen i Lisbets berättelse är perfekt, hon är en streetsmart gatunge, lika jävlig som gnistrande intelligent – och samtidigt bara ett barn, liten och skör.Det fina är också att Lindblom inte moraliserar, hon talar inte för Lisbet utan låter henne tala själv, med alla motsättningar intakta. Hon låter henne jubla när skarprättaren knipsar huvudet av trollkvinnorna och tålmodigt vänta i fängelsehålans mörker när tiden för hennes egen avrättning närmar sig, in i det sista förvissad om att hon skall räddas. Psykologiska tolkningar eller eventuella kopplingar till vår tids masspsykoser och manipulationer av unga människor får läsaren göra själv.

Oline Stig i Sydsvenskan