Vakstugan var en plats som Lisbet och de andra pigorna på Södermalmen ofta besökte. Det var inte ett ställe utan det hölls vakstugor i många gårdar, och både stallmästare Getrop och hökaren Hindrich Abrahamsson, samt hökare Lindh är exempel på församlingsbor som anordnade vakstugor. Även Ryttmästare Peder Grå höll vakstuga i sin gård i kvarteret Sandbacken, nära Katarina kyrka. I vakstugan samlade man barnen i kvarteret för att de inte skulle bli bortförda av trollpackor om natten. Eller så samlades man för att berätta om Blåkullafärder och lära sig mer av varandra om vad som kunde tilldra sig där… Det beror litegrann på hur man ser det.

I romanen om Lisbet är vakstugan ett heltidsarbete för huvudpersonen, hon vakar om nätterna och förhörs om dagarna i olika domstolar, hon besöker bångstyriga vittnen vars föräldrar vill ha hjälp med att få dem att erkänna, och hon förföljer grannkvinnor som blivit anklagade för häxeri. Arbetet i vakstugan måste ha inneburit en hel del sömnbrist under året 1676, för henne och de andra pigorna. De var eftersökta av både präster, domare och församlingsbor. Sent i processen, berättar ett vittne om att hur Lisbet och de andra tjänade på att få de andra barnen att bekänna, de fick kläder, pengar och mat.

En av de första vakstugorna i Stockholm anordnas av hökaren Johan Jöransson Lindh (eller Lindvald), i hans gård på dåvarande Falkenbergsgatan. Lindh hade Johan från Gävle boende hos sig, pojken var släkt med hans hustru (Ingrid Eriksdotter Grijs). Johan hade skickats till Stockholm eftersom hans mor var anklagad för trolldom i Gävle och det finns vittnesmål om hur han ömsom är generös med berättelser om sin mor och vad hon gjorde i Blåkulla, men också att han vid andra tillfällen blir stum och inte ville prata. De vuxna slår ofta barnen för att få dem att bekänna. Och hökare Lindh förekommer under den här tiden i ett brottsmål i Rådstugerätten, han har jagat en av sina pigor med sabel för att hon har bett om sin lön och slagit henne över huvudet…

Det finns också ett intressant vittnesmål från den franske ambassadören Isaac de Pas Feuquières, fransk militär och diplomat. I ett av sina brev beskriver han ett besök i en vakstuga på Södermalm som ’en ganska välspelad liten komedi’. Att han väljer att uttrycka sig så, berättar kanske något om att för vissa var vakstugorna ett slags skräckinjagande underhållning, och att de visste om det. Fransmannen såg besöket i den fattiga förstaden Södermalm som ett skådespel och ”ganska välspelad” är ju ett gott betyg åt de inblandade, som inte var några hovkomedianter… Även borgmästare Thegner uttrycker tidigt tvivel. Ett av barnen talar i ett förhör i kyrkans sakristia om att han sett en orm i Blåkulla? ”Vad för slags orm” frågar Thegner listigt ” hade den stora fötter?”. Ja, säger pojken. Thegners slutsats är att pojken nog skulle må bättre av att inte vistas så mycket i vakstugorna…